Bara en liten saga om en liten kille som kom till en värld lång bort i universum

Det var en liten kille som växte upp i en värld som var lite konstig.
I skolan sa läraren, min lilla vän vilka fina frågor du har om världen.
Den lilla killen växte upp med en tro att alla var goda och ville varandra väl.

Åren gick och frågorna fortsatte men svaren blev mer och mer motsägelsefulla.
På denna planeten som den lilla kille växte upp pratade man om att man kunde komma till himlen där paradiset låg efter detta livet, me då måste man ha varit snäll och gjort goda gärningar.
En dag kom en tanke som var lite utanför det vanliga. Den lilla killen undrade vilken planet hans själ hade kommit till då vissa sa att själen gick vidare efter detta jordeliv, så måste man ha kommit ifrån någon stans innan vi kom hit?
Om detta inte var paradiset ja var har vi då kommit till?

Just på denna planeten var sanningen inget man brydde sig om så mycket. Och kärlekens gudar man pratade om hängde uppspikade på kors där dom såg ut att lida.
Och kärlekens tro spreds över värld med hot och krig, samtidigt brände man folk som hjälpe andra människor och sa att dom var häxor och farliga.

Där man drog fram med kärlekens budskap brände man också förutom människor deras spirituell platser och byggde upp den nya gudens hus, den rätta guden sa man.
I dessa nya kärlekens hus skulle man känna skuld och sin litenhet, där fick man lära sig massa regler annars kunde det gå illa.
Samtidigt red kärlekens riddare ut för att frälsa nya orter med sina svärd, kortfästningar och människobränanden, där flöt blodet och många människor dog i kärlekens namn.

Konstigt tänkte den lilla killen att kärleken ser ut på detta sättet. Han trodde kärleken stod för omtänksamhet, respekt och vördnad för andra människor, där människan, djuren och naturen hade det högsta värdet man kunde ha.
Men i denna världen verkade det som dom döda tingen hade det högsta värdet.
Alltså inte livets mirakel utan det som var dött.

Han funderade och funderade tills han började ana vissa saker.

Om själen vandrar mellan liven, och ett gott och kärleksfullt liv skulle ge möjligheten till himlen och ett paradis. Ja då kom ju tanken, vad hade den lilla killen gjort i sitt förra liv för att komma hit där världen verkade vara så konstig och motsägelsefull.

Att ta sig från mörkret behöver man ljuset i sin hand så man ser vart man går.
Detta ljuset är inte det jordliga ljuset som man ser med sina vanliga ögon, utan ljuset som man känner i sitt hjärta.
Att hitta vägen är svår med många fallgropar och vilseledande labyrinter, men vägen som är osynlig finns där och man kan bara ta ett steg i taget utan att se vart vägen leder, denna vägen kan man bara känna.

Att använda kärlekens kompass är ända möjligheten att hitta fram till porten ifrån detta stället som verkar ganska så förvridet.

På denna planet dödar man liv och äter upp det på tallrikar. Man vill ha och ha och ha mer och mer även så mycket att det inte räcker med alla döda ting man kan tänka sig, utan man vill även ha makt över andra människor, djur och natur då man tror sig själv vara en gud som minsann kan.

På denna planeten skövlar man bort den underbara naturen, smutsar ner haven och bränner skogarna samtidigt som djuren börjar sakta dö ut.
Där ropar dom som tror att dom har fått en guds status att vi är på rätt väg, tro på oss tro på vårt ord, men tro absolut inte på det du själv ser och upplever.

Åren gick och den lilla killen började sakta förstå.

Snart har tiden runnit ut och så mycket tid har gått till spillo, att förstå tar så lång tid.

En tår ringlade sig ner för hans kind som nu hade börjat att få rynkor.
Vi är så många som inte förstår och många som aldrig kommer att förstå.
Så många liv av olika sorter från dom vackraste blommor till humlorna som befruktar och surrar på sommaren. Fiskarna som kan djupets hemligheter och fåglarnas perspektiv.
Insekterna som bygger och rensar, ja allt som är liv från den minsta lilla spindel som väver sina nät till den stora blåvalen som kanske simmar sitt sista varv i detta århundradet.

Är inte detta paradiset som nu börjar att dö ut och byts emot digitala handfängelser i en värld av artificiell intelligens där en elit tror sig vara en ny gud som måste ha absolut kontroll för att styra allt levande efter deras sinnen av sötma och makt.
Denna makt är ju dom som förstört vår värld med rättfädigande av krig och stora fabriker som smuttsar ner. Det finns väl ingen liten bonde som kan bygga en fabrik sa den lilla killen, så då kan man väl inte ge någon skuld till dom som inte har reasurser att varken kriga eller bygga.
Och nu skall vi lita förblindat på dem som beskyller oss för allt elende dom själva har dukat bordet med.

Varför skall vissa människor ha makt över andra människor undrade den lilla killen.
Har inte alla rätt till denna vackra världen?
Eller skall den som fått mest döda ting bestämma och i så fall varför, då livet är själva miraklet.

Den lilla killen sa bestämt: Denna guden är inte min gud.

Min gud är frihet, kärlek, ljus, ansvar, omtänksamhet om varandra, utveckling i samklang med allt levande.
Den enda skyldighet du har inför min gud sa den lilla killen är att njuta av mångfalden, gemenskap och underbara upptäckter i en storslagen natur.
Att njuta av smaker, uppleva känslor och få sinnena tillfredsställda.
” Men ” du måste ta ansvar och vara rädd om allt och alla i denna värld, det är det enda du behöver för att ha tillträde till detta mirakel, om den skall bestå vs.

Den lilla killen: Tänk att jag får välja själv i denna världen, hoppas jag inte gör fel val så detta mirakel och underverk förstörs då mycket vilseledande krafter även finns här.
Till sist sa han:
Låt mig få vara stark med öppna ögon och med ett varmt hjärta. Detta är min största önskan.

En liten berättelse om en planet långt borta i Universum.

Önskar en god och fridfull afton.

Love peace understanding
Magnus